majafalk

Var till soc idag och skulle träffa min eventuella kontaktperson nr. 2. Någon som tillfälligt kan ersätta en kompis relation. Mitt önskemål var någon ung, för något jag absolut inte ville ha var en till förälder, och någon djur/(helst) häst intresserad och även tillgång till djur/häst. För ett tag sedan, innan jag hade satt ung- och djur- kriterierna, fick jag besked om att en kontaktperson som passade mig hade hittats. En medelålders- arbetslös- kvinna som hade all tid i världen att ta hand om en misslyckad liten unge, för lite extra cash.
Och vad betyder det för mig? Att jag ska slöa på hennes soffa istället för min egen? Ugh.
Så tillbaka till dagens möte. Vi kom dit och blev mottagna direkt och fick sitta på min socialsekreterares kontor och småprata en liten stund innan ännu en person kom in och gav oss beskedet att hon inte kunde komma, hon hade tydligen fått punka på bilen. Sååå, mötet blev flyttat till nästa måndag. Men om man ser på den ljusa sidan så slapp jag iaf gå till skolan idag.. Heh. Heh. En dag till med frånvaro, precis vad jag behöver.

Jag tog kontakt med utsidan för att få hjälp och rådgivning om att kunna hantera relationen med min far. Han svek mig, invaliderade mig och knuffade bort mig från sitt liv. Jag behövde hjälp med att förstå detta och sluta idolisera denna man som varit min pappa. Vår pappa. Jag har en bror också. Ödmjuk, klok och framåtsträvande. Vi får kämpa tillsammans, kämpa för rättvisa. Jag har kämpat mig blodig, blivit slagen på när jag redan ligger på marken och jag har äntligen fått nog. Jag reser mig ur askan och slår tillbaka. Aldrig mer ska jag ta på mig din smärta, skam eller ångest. Aldrig mer ska jag hoppas att du ska ta av dig masken du byggt på dig.
ALDRIG mer ska jag gråta på grund av dig, för aldrig mer ska du få skada mig.

"I'm miles from where you are. I lay down on the cold ground. And I, I pray that something picks me up, and sets me down in your warm arms."
-
Jag är så trött. Jag är så ledsen. Jag orkar inte kämpa mer, vill inte längre. Allt det ger mig är smärta. En mörk, kraftfull, brännande smärta.
Jag gick till skolan idag - tog bussen till stan, vandrade runt på torget och gick dit benen bar mig. Jag visste att jag var tvungen. Jag vet vad jag riskerar att mista, men det känns obetydligt, för jag vill inte ens leva längre! Jag vill inte ha mitt liv, eller leva i min värld. Jag vill bort dit natten är som mörkast, månen är som starkast och vindarna som varmast. Att leva viktlös och lycklig. Där känslor som sorg, ilska och svek aldrig funnits. Aldrig benämnts, aldrig upplevts.
Imorgon blir en bra dag. Rakblad och tabletter, här kommer jag.

Jag vaknade imorse och mådde piss. Jag behöver rakblad. Jag behöver blodet, smärtan och lugnet.
Jag får Theralen piller till natten nu när jag inte bor hemma. Vädelösa. Jag somnade tolv, vaknade, vände på mig, kände smärtan och sorgen.
Jag saknar Salsa, en riesenschnauser vi hade när jag var barn.
Jag saknar sällskapet av ett djur. Närheten och den ovillkorliga kärleken. Bättre än en kille. Ett djur finns alltid där, lyssnar alltid, bryr sig alltid. En kille finns när han vill, kräver bekräftelse, sex och mental närvaro. Iallafall mina killar. Inte konstigt att man tröttnar.

En psykolog sa till mig igår;
- Om någon kom till dig och sa att hon inte ville leva längre, skulle du säga "visst, gå du, ta livet av dig"?
- Nej... svarade jag.
- Skulle du låta henne gå om du visste att hon skulle ta livet av sig?
Jag svarade inte.
- Skulle du det? Insisterade han.
- Nej. Sa jag bestämt.
Men jag skulle heller inte tvinga någon att vara kvar i det liv hon inte tycker är värt att leva för, tänkte jag för mig själv. Det finns en gräns för hur mycket smärta en människa klarar av. Eller?

Syftet med bloggen är inte för nöjesläsning i första hand. Bara för att lätta mitt hjärta.
Jag kom hem för några timmar sedan, efter att ha varit två veckor på BUP-akuten. Jag trodde det skulle kännas bättre att komma hem men det känns konstigt. Rummet är fullt men jag känner mig så ensam. Det enda som hindrar mig från att skära upp handlederna eller svälja några paket Panodil är att jag saknar tillgången. Det gör mig arg och rastlös. Sedan går mina tankar till min fyraåriga lillebror som ligger på övervåningen och sover som en ängel. Han är anledningen att jag fortfarande lever, för han är värd att leva för. Tårarna rinner och det värker i bröstet när jag tänker på att lämna honom. Jag vill kämpa. Eller jag vill vilja kämpa.