majafalk

En psykolog sa till mig igår;
- Om någon kom till dig och sa att hon inte ville leva längre, skulle du säga "visst, gå du, ta livet av dig"?
- Nej... svarade jag.
- Skulle du låta henne gå om du visste att hon skulle ta livet av sig?
Jag svarade inte.
- Skulle du det? Insisterade han.
- Nej. Sa jag bestämt.
Men jag skulle heller inte tvinga någon att vara kvar i det liv hon inte tycker är värt att leva för, tänkte jag för mig själv. Det finns en gräns för hur mycket smärta en människa klarar av. Eller?

Syftet med bloggen är inte för nöjesläsning i första hand. Bara för att lätta mitt hjärta.
Jag kom hem för några timmar sedan, efter att ha varit två veckor på BUP-akuten. Jag trodde det skulle kännas bättre att komma hem men det känns konstigt. Rummet är fullt men jag känner mig så ensam. Det enda som hindrar mig från att skära upp handlederna eller svälja några paket Panodil är att jag saknar tillgången. Det gör mig arg och rastlös. Sedan går mina tankar till min fyraåriga lillebror som ligger på övervåningen och sover som en ängel. Han är anledningen att jag fortfarande lever, för han är värd att leva för. Tårarna rinner och det värker i bröstet när jag tänker på att lämna honom. Jag vill kämpa. Eller jag vill vilja kämpa.