Hej.
Syftet med bloggen är inte för nöjesläsning i första hand. Bara för att lätta mitt hjärta.
Jag kom hem för några timmar sedan, efter att ha varit två veckor på BUP-akuten. Jag trodde det skulle kännas bättre att komma hem men det känns konstigt. Rummet är fullt men jag känner mig så ensam. Det enda som hindrar mig från att skära upp handlederna eller svälja några paket Panodil är att jag saknar tillgången. Det gör mig arg och rastlös. Sedan går mina tankar till min fyraåriga lillebror som ligger på övervåningen och sover som en ängel. Han är anledningen att jag fortfarande lever, för han är värd att leva för. Tårarna rinner och det värker i bröstet när jag tänker på att lämna honom. Jag vill kämpa. Eller jag vill vilja kämpa.
Kommentarer
Trackback
